Spännande hajk i mörker

Text: Martina Nyhlin Foto: Linda Romppala

Äventyrarna Erik, Oliver och Marcus från Skultuna scoutkår står och stampar. Snart är det deras tur att gå ner i grottan. Erik och Oliver peppar Marcus. För honom är det första gången. Och han är rädd för trånga utrymmen. ”Men bara lite”.
– Det är lite trångt på vissa ställen men det kommer bli kul! Man vill bara klättra om och om igen, lovar Erik och fortsätter:
– Om du sitter fast så sprattla inte. Säg bara jag har fastnat, så får du hjälp.
De tre äventyrarna befinner sig på läger i Västmanland, tillsammans med ett åttiotal andra äventyrare, ledare och arrangörer. Scouterna kommer från olika kårer i Västmanlands scoutdistrikt, och är hitlockade av arbetsgruppen Väska. Varje år ordnar Väska en handfull hajker för äventyrare, där den åtråvärda grotthajken är en av dem.
Grotthajken innehåller fyra olika aktivitetspass. Att få klättra ner i grottan är huvudnumret. Berget sprack under inlandsisen och bildade en mossbeväxt stenhög med hål mellan klippblocken. På några ställen i grottan kan man nästan stå, på andra får man krypa så långt som under en vanlig köksstol. Grottan är 15 meter lång, men scouterna kryper mycket upp och ner, så totalt blir det ungefär 40 meter.

Roverscouten Malte möter upp på grottans mossklädda tak. Han är en av de äldre scouter som sköter grottstationen, och som ska guida äventyrarna genom tunneln. För guiderna tar det numer bara några minuter att ta sig genom grottan.
– Mitt rekord är 3.30, säger Malte och ser nöjd ut.
Under förmiddagen har guiderna lett scouter genom grottans hemligheter via ett orange reflexrep. Medan Erik, Oliver och Marcus väntar på sin tur berättar Malte vad de ska tänka på.
– Ta det lugnt, invänta varandra i de större utrymmena, och lämna mobiler och värdesaker ute. Det finns många hålrum i grottan. Om ni tappar något i dem kan det vara svårt att få upp det igen.
Porten till grottan är ingen Fantomen-portal. Hålet syns knappt förrän scouterna är rakt över det. Marcus märker att det inte alls är som han trodde.
– Jag trodde det skulle vara mark att krypa på, inte stenblock. Nu kan man inte direkt snabba sig, säger han.

Nej, att krypa så snabbt är inte så lätt. Grottans golv består av skrovliga klippblock och hjälmen slår hela tiden i klippspetsar som sticker ner från taket. Det går uppåt och neråt och till höger och vänster. Om inte repet fanns skulle det vara svårt att se var man ska gå. Oliver och Erik känner igen sig lite sen förra gången de var här.
– Ska vi ner där sen? undrar Oliver inför ett hål som pekar brant neråt.
– Ja, sätt dig på rumpan och placera foten där, säger Malte. Snart har hela gänget halkat ner i ett större utrymme där Malte ger tips inför grottans första svårare bit.

Nu är vi i underjorden, väggarna glittrar av fukt och spindlarna lurar bakom hörnen. Men röster från andra scouter sipprar in utifrån. Det är lugnande.
– Här är det bäst att ta sig fram på mage på armbågarna. Ungefär som när man gör plankan, eller miniarmhävningar, säger Malte inför nästa hål vi ska igenom. För även
Tidningen Scouts reporter kryper med. Vi ålar oss genom det låga hålet till nästa sal. Det är jobbigt, men inte så läskigt.
– Här kan man sova, säger Marcus och pausar lite på en platå.
Vi tar oss allt djupare in i grottan och är snart i det mest imponerande utrymmet, den stora salen. Här har Malte och andra utmanare en gång lagat middag med gasolkök och allt.
– I kväll ska vi ha klättring för ledarna härinne. Då ska vi maxa stämningen med tända ljus, säger han.
Nu kommer den smalaste och svåraste passagen. Malte lugnar oss med att det finns en annan större passage bredvid. Men vi satsar friskt på det lilla hålet, drar in magarna, och kör. Snart befinner vi oss lättade på andra sidan.
– Hur kunde Malte ta sig igenom hela grottan på tre minuter? pustar Erik när vår tid i grottan passerar en halvtimme.

Nu när vi klarat ”eldprovspassagen” är den sista biten inga svårigheter. En efter en närmar vi oss grottans slut.
– Nu är jag fri! ropar Marcus och höjer händerna mot himlen när han kommer ut i ljuset.

– Det här var den roligaste scoutgrej jag någonsin gjort, säger han.

De flesta ger grottan en stor tumme upp.
– Jag skulle garanterat vilja göra det igen, säger Nathalie från Norbergs scoutkår.
– I början var jag tveksam men sen blev det bara roligt, säger Arvid från Hallstahammars scoutkår.
Men Debbie från Norbergs scoutkår tyckte det var för trångt.
– Men det kändes okej att bryta, jag kan göra om det nästa år, säger hon.