Nybörjare på tur - aldrig sur, eller?

Text: Martina Nyhlin Foto: Martina Nyhlin, Erik Mattsson, Clara Gustafsson

Med tunga väskor på ryggen och skakiga ben tittar vi upp mot fjället. Däruppe någonstans under augustisolen finns Mullfjällets topp. Vårt mål är att ta oss dit.
27 scouter, sju ledare. De flesta är vi nybörjare på något sätt. Nybörjare i fjällen, nybörjare på läger, eller nybörjare som ledare på ett fjälläger.
I fjällen kan det vara väldigt mycket uppför. HUR mycket uppför hade vi inte funderat på förrän vi lämnade tågstationen i Duved i förrgår för att ta oss upp till vårt basläger Mullfjällsstationen, Scouternas fjällstation.
–Jag tänker inte gå nåt mer, bestämde Herman redan efter den första etappen längs grusvägen upp till Mullfjällstationen.
Men efter att ha sovit på saken två nätter i Mullfjällsstationen och packat ut onödiga saker ur ryggsäckarna är alla i truppen faktiskt redo att ge fjällvandring en chans. Tre vandringsgrupper har skapats. Nu är det dags.

TÄNK DIG EN HAL slalombacke som du ska gå rakt upp för med den tyngsta väska du någonsin har burit. Exakt det ska vi göra, för detta ÄR en slalombacke på vintern.
Ledarna Erik och Clara har varit och rekat vår vandringsväg innan – och varnat oss ordentligt för hur brant det kommer att bli. Men de har också sagt att sen kommer belöningen: De riktiga fjällen.
Det här känns inte som vandring, det är klättring. Vi pausar. Vi klättrar. Ena stunden peppar vi oss med sång, andra stunden svär vi.
– Jag hatar den här världen, det här berget och den här ryggsäcken! ropar en av scouterna i en desperat stund.
Och just när branten är som värst blir stigen extra hal och smal och går genom en knottvimlande skog. Alla vill säga åt knotten att dra dit pepparn växer, men det går inte för vi måste hålla munnarna stängda för att slippa äta knotten.
Men så är vi ute ur skogen och fjället öppnar upp sig. Allt är förlåtet! Vi ser (nästan) till den grönblå världens ände. Avdelningen Rovfåglarna känner att världen måste få höra deras rop! Vi kör det!
”Skogen, mossen, bergen, dalen, är vår Vråken, Örnen, Rovfåglarna – Flamingo – Käft”

– FÅR VI BADA? Undrar scouterna när de ser en liten kall pöl. Det får de, och de sköljer lyckligt av sig svetten i det gyttjiga vattnet.
Så där fortsätter det. När vi klättrar uppåt vill vi ge upp, när vi stannar och ser på utsikten vill vi ropa ropet av glädje.
– Sluta klaga. Har du någonsin sett en så vacker utsikt? läxar Pella upp den som gnäller.
Vi får energi av alla blåbär som växer överallt. En hel del Flapjacksbars och ölkorv blir det också. Och plötsligt kommer det en bäck där vi fyller våra vattenflaskor med klart vatten och där Sonjas ryggsäck precis klarar sig undan att rulla ner i vattnet.
Det här är livet!
Till slut är vi framme vid vår lägerplats. Där finns en vacker sjö att bada i, mjukt ris att ligga i – och hjortron att plocka till morgongröten.

– Jag. Måste. Plocka. Mer. Hjortron. säger Aili som har fått hjortronögon.
Vi slår upp våra tält och sover gott denna första natt.

Att vakna på fjället är fantastiskt. Fjällvädret är oförskämt fint i dag och det är märkligt nog i princip myggfritt. Vi som hade fruktat myggorna så som bara stockholmare kan göra! Det som var en okänd plats när vi kom hit igår känns nu som ett hem. Det är vår lilla topp. Sjön där vi hämtar diskvatten och morgonbadar är vår lilla sjö. Vi hittar snabbt rutinerna i vår utspridda by, och det finns en bäck ganska nära där vi kan ta dricksvatten. Vi har hittat de bästa platserna för att gräva hål och uträtta våra behov.
”Var är toaspaden? ” blir en av de vanligaste frågorna vi ställer till varandra i lägret.
Tälten har vi spritt ut med stora mellanrum. Dels för att de platta ytorna är sällsynta och dels för att allemansrätten inte tillåter enorma tältläger.
I dag får man välja aktivitet: Dagsvandring – eller att roa sig i lägret med omgivningarna.
– Vi stannar här, säger Arvid som har nageltrång.
Det är lugnt, för det finns mycket att upptäcka i närheten.
De som vandrar dagsvandring märker snart att den platta leden känns som en piece of cake jämfört med gårdagens klättring. På ett kick är vi framme vid ett fantastiskt vattenfall där vi äter vår lunch.
Innan resan har vi kämpat och själva lagat och torkat egen mat till lätta och enkla snabbluncher, som riset och renskaven vi äter nu. Maten blöts för enkelhetens skull upp i termosvatten i kåsan, men det tar tid för den att mjukna, så valet står ofta mellan knaprig och varm mat eller mindre knaprig och kall. Men även skrynkliga ärtor mättar!
Efter maten upptäcker några tjejer hur bra vattenfallet är att bada i. När vandringsgruppen går vidare stannar de kvar och åker varv på varv i den naturliga vattenrutschbanan av små svalkande vattenfall.
– Nu är det min tur, wohoo! ropar Vanja innan hon rutschar ner för den blanka stenhällen.
På kvällen blir det lägerbål utan eld, för på fjället får vi inte elda. För att hålla värmen uppe gör vi bara rörelselåtar och dansar till låtar på Spotify (täckningen är helt okej). Pingvinsången, She’ll be coming around the Mountain, Bengts knappfabrik, Das Rote Pferd med knäppdans. Sångerna avlöser varandra. Det blir många skratt medan solen sänker sig i den ljusa natten.

På tredje dagen är allt vitt. Dimma!
– Wow! Jag har alltid drömt om att vakna i ett moln! hörs någon ropa lyckligt.
Men fjällvane ledaren Erik ser dimman och får panik för att någon ska komma bort i den. Fjällen kan bli förrädiska i dimma. Snabbt informeras alla om att de måste ta sällskap när de går någonstans, till och med när de ”går med spaden”.
Vi hade tänkt sova tre nätter på fjället men nu växer osäkerheten.
I morgon ska det regna över redan väldigt blöta marker. Vandring nedåt på hala stigar kan bli riskfyllt. Till slut bestämmer vi oss för att gå tillbaka till fjällstationen redan samma dag, så vi slipper regnet.
Men så lättar dimman lite. Vi inser att den planerade toppturen till Mullfjällets topp ändå är möjlig att genomföra. Ett mindre gäng gör en toppbestigning, äter lunch i toppstugan och får chansen att lägga stenar på toppröset.
– Åh, scouter! ler ett äldre par som vi hälsar på.
Tillbaka i lägret packar vi och börjar vandringen ner till fjällstationen. Dimman är här igen och vi går på led i mindre gruppen för att inte komma ifrån varandra. Men längre ner försvinner plötsligt molnen. Vi spanar mot Duved och rullar oss i de mjuka risklädda backarna. Det har sagts att det är jobbigt för benen att gå neråt också, men det är få scouter som klagar nu.
Som en sista dödskyss innan vi är nere i skogen måste vi återigen gå igenom knottens hemvist: ”Helvetesskogen”. En grupp orienterar sig dessutom lite fel och får snedda genom skogen. Den är tät som en djungel, men tyvärr har vi inga machetes med oss.
Efter en nästan osannolikt mygg och knottfri tur är det som om knotten lurpassat i tre dagar och kastar sig över oss. En ledare i en annan vandringsgrupp blir så knottbiten att han får besöka vårdcentralen senare.
Men stämningen är ändå på topp. På kvällens lägerbål vid Mullfjällsstationen reflekterar vi över allt vi lärt oss de senaste dagarna.
– Jag har lärt mig att jag kan klara allt, bara jag får vara med min kompis, säger Herman.