Kåren där alla olikheter får plats

Text: Martina Nyhlin Foto: Johan Gunséus

En av världens minsta flaggstänger har just hissats på gården utanför Gävle Södra scoutkårs lokal i Andersberg. Magnus Lundquist öppnar dagens möte. Han leder äventyraravdelningen Rovdjuren som ska ordna äventyrsspår för upptäckaravdelningen Skogsfåglarna. I båda avdelningarna finns många barn med diagnoser. Som elvaåriga Petter, som började på Scouterna 2019. Tidigare hade han testat gympa och ju-jutsu, men det var för stora grupper och för många regler. Men Scouterna kändes helt rätt.

– Jag hade dessutom en vän här i gruppen, säger han.

Scouterna var så kul att Petter fortsatte även när vännen flyttade. Nu tar han och hans två patrullkompisar Max och Oliver (kompisen Simon är sjuk i dag) den äventyrskarta de fått och rusar mot första stationen Lyftkranen. Den ligger utanför Andersbergs centrum. Petter har oftast sin mamma med sig som stöd. Innan mötet brukar de planera vad som ska hända. I dag ser Petter extra fram mot lägerbålet.

– Hoppas det blir nåt gott då. Socker är gott, men det är ju inte det viktigaste med Scouterna, säger han.

Vd lyftkranen ska patrullen lyfta bokstäver med en lyftkran styrd av snören och patrullens händer. De ska stava ordet scout med bokstavsprydda tyngder.

– Det vet jag hur det stavas, säger Max.

– Nu är det samarbete som gäller, men det borde ni vara bra på, säger äventyraren Elmer som visar scouterna stationen.

Metodiskt lyfter Korpen bokstav efter bokstav och placerar dem i rätt ordning.

– Max, kan du dra ditt rep lite mer åt ditt håll nu? säger Petter koncentrerat.

– Får ni ut kroken utan att välta tyngderna? Det är ju den riktiga utmaningen, säger Elmer.

Det får de.

– Så fort vi fattade vad vi skulle göra så blev det bra. Men lyftkranen var lite vinglig, säger Petter efteråt.

Nästa station, Labyrinten, finns på en lekplats på andra sidan Andersbergs centrum. Där väntar äventyrarna Edvin och Signe med ett labyrintspel. Patrullen ska föra en kula längs en linje utan att falla i något hål på vägen. Spelet är stort som ett litet köksbord. Och kulan är stor som en tennisboll. – Hur många chanser får man? undrar Max.

– Hur många som helst, svarar Signe.

Patrull Korpen börjar genast se kreativa möjligheter. De vill inte följa någon tråkig linje, bara ta sig snabbt till målet.

– Varför kan vi inte ta den här vägen i stället? Undrar Petter och föreslår en väg som hoppar över några hål.

– Vi gör det! Jag har lyckats många gånger att göra så, säger Max.

Det blir skratt och skrik när patrullen försöker hitta på alternativa sätt att ta sig i mål. Signe och Edvin är med på noterna. Signe har också adhd och stor förståelse för behovet att göra saker på oväntade sätt.

– Det viktigaste är ju att de har kul! säger hon.

Korpen testar att vinkla skivan till stående. En annan gång försöker de kasta upp kulan och få den att hoppa över väggarna i spelet.

 – Testa en gång utan fusk! Ni är ju så bra på det här! försöker Signe.

Men nej.

– Måste fuska … måste fuska ... fnissväser patrullen.

Efter Labyrinten kommer skogen och Linbanan, där Skogsfåglarnas avdelningsledare Klas Backlund är på plats. Han ska hjälpa scouterna att ta sig från stegen av slanor till linbanan. Max testar först. Han är väldigt nervös.

– Jag kommer ramla av, säger han.

– Nej jag håller i dig hela tiden, lovar Klas.

Mamma Maria uppmuntrar patrullen att peppa Max.

– Jag vill inte åka först! säger Max, fast han kliver inte av.

– Jo, åk först! ropar Petter så uppmuntrande han kan.

När Max satt sig på linbanans sittplatta följer Klas honom nedför backen, mycket långsamt, med ett fast grepp om linbanan.

– Känns det ok? undrar Klas.

– Nej! ropar Max bestämt.

– Vill du tillbaks?

– Nej! ropar Max lika bestämt.

Men till slut fylls han av mod och åker iväg. Och då är det så kul att han snabbt kommer springande och vill åka en gång till. Men först ska Petter susa iväg ner för backen.

– Hej då Petter! ropar Klas när han släpper taget.

Nu passar det bra med lite nedvarvning. Runt lägerbålet sitter redan andra scouter och värmer sig. Bland annat sjunger de sången ”Yxan satt i knä och tå”. Den kom till på ett läger då ovanligt många råkade hugga sig med yxan. Roliga historier blir det också. Som: ”Vad är det för likhet mellan en struts? Båda benen är lika långa, särskilt det vänstra!” Konstigt, men kul.

Sångerna och stämningen runt lägerbålet blir allt lugnare. Alla verkar nöjda när gruppen bryter upp och går tillbaka till lokalen. Petter är jättetrött efter mötet. Det var ett bra möte, även om det inte blev marshmallows på lägerbålet.

– Jag tror att jag vill vara scout länge, säger han.

Vad är NPF?

Förkortningen NPF Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är ett samlingsnamn för många olika tillstånd eller diagnoser. Några är adhd, autismspektrumtillstånd (AST) och Tourettes syndrom.

Tre röster från Gävle Södra scoutkår

SIGNE 14 år, som har adhd

”Scouterna är min trygghet, här har jag mina vänner. Jag är ofta väldigt trött, men på Scouterna kan jag alltid få tillräckligt mycket energi för att orka med allting. När jag började på Scouterna var jag ganska kaosartad. Jag tänkte inte på vad andra kände om jag störde dem, men nu är jag lugnare och jag behöver inte längre ta medicin.”

MARIA mamma till Petter, 11, som har adhd.

”På Scouterna får Petter vara med, vara sig själv och jag kan vara med och stötta honom. I början ville han ofta gå hem från mötet men så är det aldrig längre. På det senaste utvecklingssamtalet i skolan sa hans lärare att han inte alls hade problem med att samarbeta. Jag tror det har att göra med att han tränat på samarbete i sin patrull.”

LINDA mamma till Simon 12, som har den ovanliga diagnosen Fragilt X-syndrom som ger intellektuell funktionsnedsättning, adhd och autism.

”Simon lär sig så mycket av att vara med sina scoutkompisar. Han vill alltid gå på Scouterna, men ibland måste han göra saker på sitt eget sätt. På lägerbålet vill han ibland sitta bredvid på en sten i stället, då får han göra det. Barnen undrar ibland varför han reagerar som han gör, men då brukar de fråga och så är det bra med det.”