"Jag fick vara som jag var"

Text: Jennie Aquilonius Foto: Viktor Gårdsäter

En blek vintersol kikar fram mellan tallarna och får Nicklas skägg att glänsa i kopparrött. Det sticker lite i fingrarna av kylan. Vi går genom ett skogsparti i Stockholmsförorten Midsommarkransen. Ett tunt lager snö ligger över berghällarna. Under tio år har Nicklas varit ordförande för Regnbågsscouterna, som jobbar för att alla ska känna sig välkomna som de är inom Scouterna.
– Jag känner mig glad och stolt över vad vi har åstadkommit med engagemang, drivkraft och mod, säger han.
Nicklas hittade tidigt en fristad som homosexuell i Scouterna, tack vare ledare som lyssnat. Stödet fick honom att våga komma ut redan som 14-åring. Det var jobbigt, framför allt i skolan. Elever sa elaka saker, spottade efter honom i korridorerna, slog och mordhotade honom. Men på fritiden fanns Scouterna. Några av ledarna i kåren blev hans trygghet och räddning.
– Jag fick vara som jag var. Ingen dömde mig för att jag var annorlunda. I stället lyfte ledarna mig. Jag hade inte stått här i dag om det inte hade varit för Scouterna.

Men det har också varit svårt att vara hbtq-person i scoutrörelsen. På övernattningar delades scouterna in
i tjejtält och killtält. Det kan vara jobbigt om man inte känner att man passar in i bilden av hur en tjej eller kille ska vara.
– Om jag blev vän med en tjej och umgicks med henne under ett läger så fick vi frågor om vi var ihop. Jag fick också höra från scoutledare att jag skulle bli en så bra familjefar och min fru skulle vara så glad. Det verkade inte gå att vara både scout och homosexuell.
Ingen pratade om att en kille kan vara kär i andra killar. Eller om att alla inte känner sig som en flicka eller pojke.
– Den tystnaden är så farlig. Det fick mig länge att känna att jag måste gömma min sexualitet inom scouterna, att jag inte fick vara mig själv.

2011 deltog Nicklas i scoutarrangemanget Explorer Belt. Under tio dagar vandrade han på Irland och lärde känna en annan scout som ville att Scouterna skulle bli mer öppet för alla människor. De bestämde sig för att göra något. Så föddes Regnbågsscouterna. Tio år senare står Nicklas i sitt kök och brygger te i en genomskinlig kanna. Han berättar hur Regnbågsscouterna började resa runt till kårer och hålla workshops för ledare och scouter. De var med på riksstämmor och gick i Prideparader. De berättade
sina egna historier och pratade om allas rätt att vara sig själva. Om normer, identitet, kön och makt. Att trånga normer kan få människor att må dåligt.
– Jag ville se till att ingen skulle behöva känna det som jag hade känt. Ingen ska behöva tänka: Får jag vara här, om jag är på det här sättet? säger han.

I början möttes Regnbågsscouterna av både glädje och ilska. På arrangemang kunde personer fråga varför Regnbågsscouterna var där och varför man skulle prata om sånt här i Scouterna.
– De undrade varför vi skulle komma och bråka, när de hade det så trevligt i sin kår. Andra sa: Vi har väl ingen homosexuell i vår kår, varför ska vi tänka på det här? Samtidigt fanns det andra som sa: ”Äntligen är ni här!”
– Både ledare och scouter som inte varit öppna med sin läggning tidigare kände att de nu kunde berätta att de levde ihop med en person av samma kön eller hade tankar om sin sexualitet.
Så småningom började Scouterna själva jobba med normer och inkludering, bland annat i projektet Värsta fördomen. Organisationen går nu i prideparader på flera orter varje år.
– Scouterna har lärt sig att normer är något som finns i hela samhället, som påverkar oss alla och som vi kan ifrågasätta. Det är inte så farligt att prata om dem.
För några år sedan träffade Regnbågsscouterna ett utmanarlag för att göra sin vanliga workshop. Under samtalet insåg Nicklas att de inte behövde vara där – scouterna kunde redan det här. Han såg också i sociala medier hur ledare diskuterade frågor om normer och planerade aktiviteter kopplat till det.
– Vi insåg att det hade skett en förändring. Vi var inte längre den där konservativa gamla rörelsen, utan hade blivit en fräsch rörelse. Då började jag fundera: Vad är Regnbågsscouternas roll nu?

Nicklas tror att Regnbågsscouterna har höjt kunskapen i kårerna och sänkt tröskeln för vem som kan vara med i Scouterna. De senaste åren har han jobbat med planering på nationell nivå och är inte längre aktiv ute i kårerna. Nu känner han att det är dags att lämna över regnbågsflaggan till någon annan.
– Det har hänt mycket. Jag säger inte att vi är helt klara, men vi är på god väg.