Hajka med hinder

Text: Karin Wallén Foto: Emma Mattsson

– Bränd!

Tennisbollen sitter i ett fast grepp i näven när en av scouterna landar jämfota på den plats som utsetts till brännplatta – mitt i skogen. När Hamre scoutkår i Västerås är på helghajk spelar de gärna skogsbrännboll. Här på Ängsö i Mälaren har de sedan länge en bra plats där det är lätt att springa mellan träden, även om det finns en viss risk att bollen studsar mot en tall. Men det gör det bara roligare.

Scoutledaren Madelene Olsson är för tillfället med i utelaget och står lite lutad mot en trädstam. Det är skönt med en stunds avlastning när det går. Madelene har nämligen en protes på ena benet, så det har sina utmaningar att ta sig fram här ute.

– Det är klart att jag har lite svårare att gå i terrängen. Men mina scouter och de andra ledarna vet att jag säger till när jag inte fixar det. De vet också att jag vill försöka själv först. Men om jag behöver hjälp så får jag det, säger Madelene.

När brännbollsmatchen är slut går Madelene ner mot lägerplatsen igen, tillsammans med de andra ledarna. Under helgen på Ängsö genomför de olika uppdrag för att försöka vinna Nottinghamtrofén, som går runt mellan olika kårer. 67 scouter och 11 ledare leker lekar, lagar mat och badar vid lägerplatsen vid Dyviks kvarn.

Madelene har en ovanlig nervsjukdom som heter Neurofibromatos. Den kan visa sig på flera olika sätt. För Madelene satte den sig i benet. Under barndomen växte hennes högerben mer än vänsterbenet. Trots att läkare gjorde olika ingrepp lyckades de inte få det att bli bra. Madelenes ena ben vred sig inåt och det blev svårare och svårare för henne att gå. Dessutom var smärtan outhärdlig efter alla ingrepp.

– Till slut sa läkaren att det bästa vi kan göra är att amputera. Och det var det verkligen. De tog bort mitt ben och gav mig livet tillbaka.

Nu har det gått tolv år sedan dess och livet med protes har bara blivit bättre, tycker Madelene. I dag är hon 33 år och sedan ett år är hon scoutledare i Hamre scoutkår. Hon hade en paus från Scouterna i flera år, på grund av att kroppen gjorde för ont. Det var för mycket motstånd. Så det var väldigt roligt att börja i en kår igen, berättar hon.

– Jag var scout i Värmland som barn. Det är jättekul att vara tillbaka. Jag älskar att hänga med mina äventyrare. Att göra saker med dem och för dem ger mig energi.

Hon känner sig välkommen i Hamre scoutkår. Kårens ordförande Sanna Eskelinen berättar för tidningen Scout att Madelene inte bara är en tillgång som ledare, utan också en inspiration.

– Det finns vissa saker hon kanske inte kan göra, eller inte kan göra på samma sätt. Men hon hittar alltid lösningar.

Samtidigt tror Sanna Eskelinen att det är många med funktionsvariationer som är rädda för att söka uppdrag som ledare, av rädsla för att inte få vara med eller för att inte klara av det.

– Men barnen är jätteduktiga och hjälper till. De frågar om hon behöver hjälp och hon får säga om hon behöver det. Det är inget som vi har uppmuntrat till, det kommer av sig själv. 

Till den här hajken har Madelene lånat med sig en elrullstol för att underlätta längre transportsträckor. Rullstolen kallas Zoom och är ett bra hjälpmedel. Ledare och scouter hjälper också gärna till när det behövs. Men att be om hjälp själv är inte alltid så lätt.

– Jag har haft svårt att be om hjälp, egentligen hela livet. Man tycker ju att man ska klara sig själv och vara självständig. Jag ser att andra kan, och då måste jag också kunna. Det är väl så jag har tänkt, säger Madelene.

Hon önskar att fler med funktionsvariationer tog sig ut och testade scoutlivet.

– När jag var scout under min uppväxt var det aldrig konstigt att jag var med och gjorde som de andra, även om jag behövde lite hjälp ibland.

Tillbaka på lägerplatsen ska tälten rivas och lunchen lagas. Inga problem för Madelene, men hon vet vad  som tar lite längre tid för henne.

– Om det är någon scout som vill ha följe till toan mitt i natten så är jag kanske inte uppe och redo lika snabbt som andra. Jag behöver någon minut för att få på protesen först.

I övrigt tycker hon att det funkar jättebra att vara scoutledare. Det mesta går att lösa och hon trivs i sin roll.

– Mina scouter säger att jag är så lugn. Kanske kan jag förmedla trygghet. Jag tror jag är ganska bra på att läsa av dem. De verkar känna tillit till mig.

Erbjud hjälp

Du som inte har en funktionsvariation – tänk efter hur du kan inkludera alla när du är på läger eller möte. Alla personer vågar inte be om hjälp själva, så var inte rädd för att fråga om du kan göra något. Var uppmärksam och se när någon drar sig undan för att den har svårt med något. Fråga hur det går, men låt personen försöka själv först om hon eller han vill.

Våga fråga

Prata om dina behov innan du åker på hajk. Det gäller både scouter och ledare som har någon funktionsvariation. Ofta har man koll på sina egna svårigheter och då är det bra att prata med någon innan man ska iväg. Du kanske undrar var det finns toa, om det är uppförsbacke till dasset och om det är handikappanpassat. Tveka inte att fråga!

Packningstips

*Sitter du i rullstol? Då är det bra att ha en bag man kan ha i knät i stället för ryggsäck. Ryggsäck på rullstolen blir baktungt och det finns en risk att man välter bakåt.

*Kryckor är bra att ha med. Men kan också vara lite svårt i knixig terräng. ”Jag får ont i axlarna och det blir två extra fötter att hålla reda på”.

*Gåstavar är bra om man har svårt med balansen.